- Det är en självklarhet att alla barn har rätt att bli både sedda och hörda och mest av allt respekterade. I den svenska skolan , så försvinner många barn i mängden, trots att alla skolor faktiskt har de bästa avsikterna. Alla grundskolebarn kommer vid höstterminens start hem med papper som elev och föräldrar skall skriva på. Detta markerar att alla barn skall behandlas likvärdigt och med respekt. Samt att mobbing i alla olika former är förbjudet. Tyvärr är detta mer i teorin än i praktiken.
Den svenska grundskolan ger inte alla barn samma utgångspunkt eller möjlighet till integrering. Om detta skall vi ta upp mer i vårt nästa inlägg. Mest av allt kan inte detta ansvaret läggas på skolan som organisation utan på politikerna som bestämmer läroplanerna i första hand.
Under mina år som jag arbetat med barns utsatthet, så har jag ofta kommit i kontakt just med mobbingproblematiken och hur barn upplever sig extremt oskyddade i skolan. Tyvärr är ju utsattheten komplex och kan oftast vara både i skolan och hemmet. Därför väljer vi på B K R O Barn att starta en serie inlägg som handlar om barnens vardag i skolan.
Vi väljer att sluta vårt första inlägg med en återgiven skildring av ett mobbat barns liv i den svenska grundskolan.
" När jag började i skolan , så kände jag redan första dagen i magen att någonting inte kändes bra. Jag hade rätt, för av någon anledning gillade man inte mig. Jag och min familj hade flyttat från en stor stad till landet och kanske var det därför jag inte passade in.
Skolan var rolig men jag gillade inte rasterna, särskilt lunchrasterna då jag inte hade någon att sitta med. I mellanstadiet blev det värre, då började man slå mig och jag undvek att vara ute på rasterna genom att jag gick på toaletten och satt där hela rasterna. Man började kalla mig för olika kränkande namn och man behandlade mig som jag kom ifrån en annan planet. Jag förstod aldrig varför man tyckte så illa om mig. För jag upplevde mig aldrig annorlunda och mina syskon hade inga problem med skolan.
I högstadiet blev det värst av allt, man slog mig öppet och mer och mer hårt. Flera gånger knuffade man ner mig för trappan. Den utvägen som jag hade i alla fall, var att gå hem på lunchrasterna eftersom det var tillåtet. Så en timme om dagen kunde jag andas ut hemma och ta mig mod att återvända till skolan och mina plågoandar. Jag kommer ihåg särskilt tre händelser under högstadiet.
Det första var med den populäraste läraren i skolan, som var nära barnen som retade mig. Så mina klasskamrater kunde fortsätta att reta mig på lektionen, då inte läraren gjorde något. Varför? För att lärarens son var kompis med killarna som retade mig.
Det andra var på idrottstimmarna, då jag hade en klump i magen varje gång jag skulle ha idrott. Inte för att jag inte var duktig i idrott utan för att jag inte var populär och alltid blev vald sist. Det var en fruktansvärd känsla, att alltid sitta kvar på golvet när alla andra valdes. Så de sista tog alltid läraren och fördelade.
Det sista var en annan lärare som var för rädd för eleverna som mobbade mig. Så på en timme fick jag en bibel kastad i tinningen så jag började blöda mycket. Eleverna skrattade och roade sig på min bekostnad och sa att Gud straffade mig. Läraren låtsades som ingenting och då valde jag att resa mig upp och gå från klassrummet och hem.
När jag äntligen slutade nian , så var det den lyckligaste dagen i mitt liv, jag kan fortfarande känna samma frihetskänsla som jag kände då. Jag var fri från mina plågoandar. Det lärde mig att alltid vara ett steg före och alltid ha empati."
// B K R O Barn, Zannah