Mobbning får aldrig lämnas

Vi talade häromdagen om hur människor genom hela livet blir påverkade av mobbningen de utsatts för i skolan. Vi efterlyste också berättelser och vi fick många. Vi fick historier delade som bär på oerhörda sorger och frustrationer. Ett helt liv, går människor ärrade av sina upplevelser från skolan. Detta är alldeles oacceptabelt.

För alla barn har rätt att få växa och utvecklas på lika villkor i skolan. Inga barn skall någosin offras för att vuxna inte ser med det tränade ögat man skall ha som yrkesperson i skolan. Inget barn skall någonsin offras, skall någonsin få sitt liv förstört. För det sorgliga är, att efter år av mobbning, så är oftast självkänslan borta och alla orkar helt enkelt inte ta kampen.

Jag gick igenom korridorerna med nedböjt huvud, för jag var för rädd för att möta någons blick, då det oftast var tillräcklig anledning för att slå mig. Man sa att jag var för ful för att få titta någon i ansiktet. jag har gått igenom hela livet som "fula" Arne. Till slut bytte jag även namn.

 

På lunchrasterna brukade dom populäraste killarna dra mig in på toaletten, där roade man sig med att trycka ner mitt huvud i toaletten och spola. jag var livrädd varje gång, en gång kissade jag på mig.

 

En dag när jag skulle springa ner för trappan som ledde till matsalen, så knuffade några killar ner mig för trappan. En lärare var bakom mig, men sa ingenting. Jag vågade inte inte gråta utan reste mig upp och gick in i matsalen som ingenting hänt. Jag hade ont i hela kroppen. Särskilt armen gjorde ont, när jag kom hem följde mamma med till sjukhuset och armen var bruten. Men till alla sa jag att jag ramlat av cykeln.

 

Vid syslöjden trängde sig några killar förbi i kön till läraren, jag sade då " här står jag " och det var mitt öknamn genom hela skolan. För att ingen som inte är någonting får hävda sin plats i kön. Det blev mitt stora misstag. Fick i nio långa, djävulska år slag, sparkar och vidriga ord mot mig. Skolan blev mitt fängelse.

 

När jag kom tillbaks till skolan i åttan efter att varit sjuk i en vecka, så hade jag inga kompisar kvar. Alla vände ryggen mot mig och låtsades som jag inte fanns. Några dagar senare ser min bror hur man angriper mig genom nätet och sociala medier. I slutet visade det sig att det var min barndomsvän som låg bakom det. Skolan hanterade det riktigt illa. 

 

Inga fler barn får längre offras.

Skolan måste bli mycket bättre.

All vår kärlek till alla barn som farit illa i skolan.

 

// B K R O Barn

 

 

 

 

                                  

 

---

Andra inlägg

• Att vara Kvinna
• LVU - Uppföljningar av placeringar
• Barn och unga i samhällsvården
• En serie om LVU och familjehem
• Psykisk ohälsa hos barn och unga
• Gott Nytt År
• God Jul
• Julens mörka sida
• Glöm inte den andra sidan av julen
• Barn och gängkriminalitet